Zufi

Är allt som sker perfekt just när det sker?

Kan vi lära oss något av det som till synes bara verkar hända?

Kan vi istället för att se oss själva som offer börja se på det som sker som något som är mening att det ska ske, något som vi ska lära oss något av?

Om det är möjligt, då kan det som sker istället vara något som vi kommer rikare ur. Våra problem kan bli utmaningar med ett rikare och mer levande liv som resultat istället för en problemfylld tillvaro utan glädje.

 

Låt mig berätta en gammal afrikansk saga om hövdingen och hans barndomsvän Zufi.

Zufi hade för vana att betrakta allt som hände i livet ur en positiv synvinkel. Oavsett om det var bra eller dåligt så sa han alltid ”Det här är bra!”.

 

En dag var hövdingen och Zufi ute och jagade tillsammans. Zufis uppgift var som vanligt att förbereda och ladda hövdingens gevär. Men just den här dagen gick något snett, och när hövdingen avfyrade vapnet sköt han bort sin ena tumme. Zufi tog hand om skadan under tystnad och sa sedan ”Det här var bra!” Hövdingen blev mycket uppretad över att Zufi först begått ett sådant allvarligt misstag och sedan försökte påstå att det som hänt dessutom var bra. Ja, han blev så upprörd att han omedelbart skickade sin barndomsvän i fängelse.

 

Ett år senare var hövdingen ute och jagade i ett område som betraktades som mycket farligt. Och mycket riktigt, det bar sig inte bättre än att en grupp kannibaler fångade hövdingen och hans nya vapendragare och förde dem till sin by. De band dem och placerade dem i stora grytor på ett bål. Men precis när de skulle sätta eld på bålet upptäckte de att hövdingen saknade en tumme. Eftersom de var mycket vidskepliga och vägrade att äta något som var skadat, befriade de hövdingen som började sin vandring hem.

 

Under den långa vandringen hem till sin by kom han att tänka på sin gamle barndomsvän Zufi, vars misstag nu faktiskt hade räddat hans liv. Hövdingen ångrade nu djupt att han hade behandlat sin vän så illa. Tidigt nästa morgon kom han tillbaka till sin by och det första han gjorde var att besöka fängelset och beordra att Zufi skulle släppas fri. ”Du hade rätt. Det var bra att jag förlorade min ena tumme” förklarade hövdingen djupt ångerfull för sin vän. Han berättade vad som hade hänt och sa sedan ”Jag är så ledsen över att du har tillbringat ett helt år i fängelse”.

 

”Var inte det”, svarade Zufi. ”Det här är bra!”

”Hur kan det vara bra att jag lät min bäste vän sitta i fängelse ett helt år?” undrade hövdingen, fortfarande förtvivlad.

 

”Jo”, svarade Zufi leende, ”du förstår att om jag inte hade suttit i fängelse, så hade jag ju varit med dig även på den här jaktexpeditionen!”